Att våga vittna

Leif GW Persson (bild lånad från Kristianstadsbladet)

Idag var jag med om en, för mig, annorlunda upplevelse. Jag fick vittna. På väg hem från jobbet blev det bråk i det kollektivtrafik. Utan att gå in i för mycket detaljer fick vi passagerare hålla ifrån de båda slagskämparna efter att blodvite uppkommit genom dels handgemäng men också tillhygge. Det började
med att en tjej tog tag i ena kämpen och talade lugnt och bad denna lugna ner sig. Fler passagerare slöt upp när hennes övertalning inte riktigt gav effekt och vi passagerare lyckades i stort sätt hålla kombattanterna ifrån varandra.

Polisen anlände ganska kvickt, men när man är i denna hotfulla situation känns det som en mindre evighet. När polisen väl var på plats och kallat in förstärkning var det dags för att vittna. Det var mer dramatiskt och pressande än jag hade föreställt mig; dels situationen i sig och dels att försöka återge i detalj hur situationen utspelade sig. Själva förhöret med polisen gick ändå relativt bra. Jag fick återge vad som skett och försökte ge en ärligt och objektiv bild av händelseförloppet. En ung kvinna i gruppen (vi var ett tiotal personer som blev vittne till händelsen) bröt ihop när polisen väl kommit till platsen. Förståeligt.

Under utfrågningen berättade jag för polisen att det var lite svårt att minnas exakt allt som sker i en sådan situation. Polisen höll med mig. I en situation som denna är det mycket som snurrar i ens huvud; kommer jag själv råka illa ut, kan du bli några repressalier efteråt och vad händer om vi passagerare inte orkar hålla isär de båda kämparna - det var bara några av tankarna som passerar snabbt när man står i händelsernas centrum. Att vara instängd i ett utrymme där två personer slåss är en ganska otrevlig upplevelse kan jag berätta.

Enligt Sveriges radio kan ett slagsmål kosta uppåt 75 miljoner kronor - visserligen ett worst case scenario - men man vet inte hur illa det kan sluta om ingen våga ingripa! Hur hade ni agerat? Hade ni vågat ingripa i en situation som denna?