Pengar eller kärlek?

"Pengar eller kärlek" är en klassisk frågeställning som jag dessvärre till viss del själv är involverad i. Jag arbetar just nu 20 mil ifrån min flickvän och har så gjort i 3 år. Arbetet jag har är roligt, utvecklande och relativt välbetalt med hänsyn till min bakgrund. Jag har dessutom det senaste halvåret fått förmånen att få arbeta två dagar i veckan hemifrån så ofta det går. I praktiken innebär det att jag
arbetar ungefär tre av fyra veckor enligt ovan nämnda schema för att sedan en fjärde vecka arbeta fem dagar 20 mil ifrån min käresta.

Jag och min flickvän träffades precis när våra studier var avslutade och då vi både precis hade fått jobb i våra hemorter. Vi har egentligen alltså aldrig fått uppleva att bo tillsammans på "heltid". I början var det såklart jobbigt men eftersom vi inte vet något annat har det ändå fungerat ganska bra, framförallt det senaste halvåret, då vi nu alltså ses mer på en vecka än vad vi inte gör.

Både min flickvän och jag är i ett ganska tidigt stadium av vårat yrkesliv. Båda trivs bra på våra arbeten. Jag har en större yrkesbredd i.o.m. mitt yrkesval, medan hon är en aning mer låst. Jag har egentligen ingenting som binder mig till min hemort förutom mina föräldrar och just mitt arbete; många av mina nära vänner har flyttat och några nyare vänner finns heller inte att finna eftersom jag studerade i en annan ort många mil ifrån. Min flickvän å andra sidan har kvar många vänner och familj i sin stad. Hon är dessutom av vissa - ska vi kalla det moraliska - skäl manad att exkludera vissa stora arbetsgivare i sitt eventuella sökande efter nytt arbete.

Som det ser ut nu är det alltså jag som förr eller senare kommer att få flytta. Jag har egentligen inga problem med det då jag trivs väldigt bra i den mindre staden jag kommer att "tvingas" flytta till. Det stora problemet är dock att hitta ett lämpligt arbete att söka. Jag har spanat på olika jobb lite spontant ett tag utan att få tummen ur. Det är verkligen svårt. Antingen känner jag mig överkvalificerad eller så känner jag mig underkvalificerad. Jag har ingen lust att ta ett nybörjarassistent-jobb, men jag känner mig inte heller redo för en chefsroll eller ett jobb med självständigt ansvar inom områden jag inte är helt bekväm med. Ett jobb som det jag har nu, som ligger däremellan och som är fortsatt utvecklande, hade passat mig som handen i handsken. Alla dessa val...

Hur ska jag tänkta? Hur hade ni gjort? Ska man ta ett "sämre" jobb med sämre betalt och med mindre roligt ansvar och kanske t.o.m. ta ett steg tillbaka redan tre år in sin karriär till förmån för kärleken även om man inte "måste"? Jag är ingen extrem karriärist som siktar på en jättehög befattning, men jag vill ha ett varierande arbete som är utvecklande och som är såpass välbetalt att jag kan fullfölja mina tänkta sparplaner.

Tiden går och jag blir mer och mer sugen på att skaffa ett riktigt liv; köpa något eget och skaffa familj. Här är en snabb liten plus-minus-lista som jag ser det just nu:

+ Roligare liv; jag får vara med den jag tycker om och kan planera en gemensam framtid, vilket egentligen betyder allt
+ Eventuellt roligare arbete och ny utmaningar
+ Eventuellt högre lön
+ Ökad fritid; slipper pendla lika mycket och långt
+ Lägre kostnader då jag slipper dubbel boendekostnad m.m.

- Risk för ett mer monotont och mindre utvecklande arbete med sämre betalt
- Släppa "man vet vad man har"