Hela ens uppväxt påverkas av omgivningen. I lågstadiet skulle man ha rätt jojo, samla på rätt hockeylag och ha rätt Power Rangers (inte någon fattig kopia). På högstadiet skulle man ha rätt moped, våga vara ute sent och ha sin första fylla - allt för att passa in.
Mina första 9 skolår var bra. Jag växte upp i en närort till en storstad och även om jag inte hade några föräldrar som tjänade lika mycket pengar som många av mina vänners föräldrar klarade vi oss bra. När klasskamraterna åkte på skidsemester till franska alperna, åkte vi till Orsa. När vännerna flög till utlandsvärmen bilade min familj till Tyskland och när vännerna åkte till sina sommarställen i sin Volvo av senaste modell, åkte vi i 740:n och badade och fiskade några kilometer hemifrån. Jag hade helt enkelt en bra uppväxt utan överflöd. Vi var verkligen inte fattiga, men vi hade det inte heller speciellt gott ställt på den tiden. Ibland önskade jag också att jag kunde få åka på charter, men jag förstod tidigt att vi inte hade samma resurser som många av mina vänner, även om det aldrig var något som jag pratade med mina föräldrar om.
I gymnasieåldern blev det än mer tydligt om hur viktigt materiella ting är hos den yngre generationen. Gymnasieskolan låg någon mil hemifrån och jag blev snabbt vän och klasskamrat med många person vars föräldrar var läkare och hade andra högavlönade yrken. Trevliga, utbildade och socialt tränade personer, både mina vänner och deras föräldrar. Nu i efterhand inser jag även att många av dem intresserade sig för ekonomi. En vän vars far var någon typ av specialistkirurg körde samma bil som oss och den familjen åkte inte heller på någon utlandssemester trots att de säkert tjänade minst fyra gånger så mycket som mina föräldrar. Nyckeln till ett långvarigt och lyckligt sparande tror jag lyder så; snåla inte för mycket utan lev "normalt" men inte i överflöd. Bara för att man har pengar behöver man inte visa det. Var ekonomisk; jämför priser och erbjudande och ta inte alltid det bekväma alternativet.
På gymnasiet lärde jag också känna skrytmånsar med hävdelsebehov som alltid bar kläder med stor märkeslogga, körde påkostad bil och som alltid kände ett behov av att berätta att deras nya ljudanläggning minsann kostade över 50 000. Personerna i fråga finns inte längre i umgängeskretsen (alla tröttnade till slut på allt skryt och mytomani) och jag tror fortfarande inte att de har en krona sparat trots att de jobbat i snart 10 år.
Dagens ungdomar upplever säkert en värre material press än vad jag gjorde som ung. Nu måste man ha rätt mobil och rätt kläder, framförallt som tjej. När jag var lite brydde vi oss inte ett skit om mode, kanske för att de populära modebloggarna inte fanns och kunde uppdatera oss i realtid med modetips. Ungdomarnas föräldrar känner nog förresten samma press. Det kan inte vara billigt att hålla sitt dåliga samvete i skick samtidigt som man ser till att ens barn inte blir utfryst i det hårdnande internetklimatet med allt vad sociala medier heter. Jag hade uppskattat om någon yngre läsare har kommentarer kring detta ämne (om jag nu har några yngre läsare...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar